Det här blogginlägget tillägnar jag vår lilla katt Smulan för det är en svart dag och det råder stor sorg & saknad i vårt hus denna kväll!
Det är fredag den 13:e och ett svart ljus brinner i fönstret....Jag har aldrig varit vidare vidskeplig av mig, talet 13 har till och med varit ett av mina favorit tal, ja till och med lyckotal vilket jag tidigare i morse deklarerade på facebook. Hade knappt hunnit skriva det innan jag nåddes av den fruktansvärda nyheten. Vår dotter Moa's älskade ögonsten, hennes katt Smulan hade blivit överkörd på vägen utanför vår tomt...
Grannflickan som skulle till skolbussen hittade henne och knackade på... Den fruktansvärda och grymma sanningen fick mig att frysa till is och mitt hjärta slog ett par extra slag. NEEEEEEJ, bara inte det!!!!! ville jag skrika...
Skolavslutningen 2010 fick Moa sin 1:a katt Sara men hon tycker varken om Moa eller någon annan för den delen. Vill aldrig bli hållen eller kjelad med. Men så fick Sara lite oplanerat en kull ungar i somras. Den 1:a ut var just den lilla näpna Smulan...sedan kom det tre till; Sigge, Spräcklan och Samuel.
Samuel tydde sig tidigt till min man Leif så det blev "Leifs katt" och honom behöll vi. Spräcklan fann sin vän i vår son Niklas så det blev "Niklas katt" och henne behöll vi. Och lilla näpna och spröda Smulan (just för att hon var minstingen och lite näpen) tydde sig till Moa så henne behöll vi. Sigge hittade vi ett nytt kärleksfullt hem till.
Smulan har varit först in i Moas rum varje morgon, hoppat spinnande upp i Moas säng, slickat Moa i ansiktet. Moa kunde bära henne, hålla henne, faktiskt göra vad hon ville med Smulan och Smulan stannade alltid troget kvar vid Moas sida. Smulan till och med lydde Moas alla konstiga kommandon som hon tränat henne till. Knäppte Moa med fingrarna kom Smulan och hoppade upp i knät...Äntligen hade Moa hittat en vän som älskade henne och bara henne...
Idag gick Moa till fritids och skolan lyckligt ovetandes om att Smulan mötte sitt grymma öde på vägen bara några meter från vår ytterdörr. Jag åkte till jobbet men vägen dit var sorgkantad. Hur berättar man för en åttaåring att hennes älskade katt inte finns mer?
Väl hemma satte vi oss alla fyra i soffan för att prata om något allvarligt. Moa kröp upp i mitt knä och Leif började. Moa, har du saknat något när du kom hem från skolan idag? Då brast det för Moa - SMULAN! skrek hon samtidigt som hennes hjärta brast och tårarna strömmade ner för kinderna...Hon visste! och jag som inte ens fick säga hej då. Hejdlös gråt, det får göra ont. Det gör ont i oss alla i kväll.
Ett svart ljus brinner i fönstret och vi saknar & minns Smulan...
Det är fredag den 13:e och ett svart ljus brinner i fönstret....Jag har aldrig varit vidare vidskeplig av mig, talet 13 har till och med varit ett av mina favorit tal, ja till och med lyckotal vilket jag tidigare i morse deklarerade på facebook. Hade knappt hunnit skriva det innan jag nåddes av den fruktansvärda nyheten. Vår dotter Moa's älskade ögonsten, hennes katt Smulan hade blivit överkörd på vägen utanför vår tomt...
Grannflickan som skulle till skolbussen hittade henne och knackade på... Den fruktansvärda och grymma sanningen fick mig att frysa till is och mitt hjärta slog ett par extra slag. NEEEEEEJ, bara inte det!!!!! ville jag skrika...
Skolavslutningen 2010 fick Moa sin 1:a katt Sara men hon tycker varken om Moa eller någon annan för den delen. Vill aldrig bli hållen eller kjelad med. Men så fick Sara lite oplanerat en kull ungar i somras. Den 1:a ut var just den lilla näpna Smulan...sedan kom det tre till; Sigge, Spräcklan och Samuel.Samuel tydde sig tidigt till min man Leif så det blev "Leifs katt" och honom behöll vi. Spräcklan fann sin vän i vår son Niklas så det blev "Niklas katt" och henne behöll vi. Och lilla näpna och spröda Smulan (just för att hon var minstingen och lite näpen) tydde sig till Moa så henne behöll vi. Sigge hittade vi ett nytt kärleksfullt hem till.
Smulan har varit först in i Moas rum varje morgon, hoppat spinnande upp i Moas säng, slickat Moa i ansiktet. Moa kunde bära henne, hålla henne, faktiskt göra vad hon ville med Smulan och Smulan stannade alltid troget kvar vid Moas sida. Smulan till och med lydde Moas alla konstiga kommandon som hon tränat henne till. Knäppte Moa med fingrarna kom Smulan och hoppade upp i knät...Äntligen hade Moa hittat en vän som älskade henne och bara henne...
Idag gick Moa till fritids och skolan lyckligt ovetandes om att Smulan mötte sitt grymma öde på vägen bara några meter från vår ytterdörr. Jag åkte till jobbet men vägen dit var sorgkantad. Hur berättar man för en åttaåring att hennes älskade katt inte finns mer?Väl hemma satte vi oss alla fyra i soffan för att prata om något allvarligt. Moa kröp upp i mitt knä och Leif började. Moa, har du saknat något när du kom hem från skolan idag? Då brast det för Moa - SMULAN! skrek hon samtidigt som hennes hjärta brast och tårarna strömmade ner för kinderna...Hon visste! och jag som inte ens fick säga hej då. Hejdlös gråt, det får göra ont. Det gör ont i oss alla i kväll.
Ett svart ljus brinner i fönstret och vi saknar & minns Smulan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar