Varför? Idag är den stora frågan vi hela tiden ställer oss varför? Det kommer alltid en dagen efter. Igår skrev jag om den hemska dagen då vi förlorade Smulan, om hur vår dotter Moas älskade katt blev överkörd utanför vårt hus. Smulan blev bara 6 månader gammal...
Att framföra detta hemska faktum för Moa igår efter skolan var något av det tuffaste jag varit med om, hon var tröstlös. Det gjorde mig så ONT att se och höra hennes sorg. Fanns inga ord, kunde bara lyssna, krama och hålla om...
Jag beundrar dock Moa och hennes sätt att bearbeta och hantera sin sorg och saknad. Efter att ha snyftat och hulkat sig till sömns vaknade Moa idag gick ner i källaren, öppna frysboxen och säga "God morgon Smulan". (fram till begravningen har vi lagt Smulan i en plastpåse i frysen). Moa somnade med Smulans lilla halsband med bjällra runt sin handled, och där lär det förbli för en tid framöver.
Att framföra detta hemska faktum för Moa igår efter skolan var något av det tuffaste jag varit med om, hon var tröstlös. Det gjorde mig så ONT att se och höra hennes sorg. Fanns inga ord, kunde bara lyssna, krama och hålla om...
Jag beundrar dock Moa och hennes sätt att bearbeta och hantera sin sorg och saknad. Efter att ha snyftat och hulkat sig till sömns vaknade Moa idag gick ner i källaren, öppna frysboxen och säga "God morgon Smulan". (fram till begravningen har vi lagt Smulan i en plastpåse i frysen). Moa somnade med Smulans lilla halsband med bjällra runt sin handled, och där lär det förbli för en tid framöver.
Idag är smärtan och saknaden kvar och frågorna många? Varför? Varför är frågan vi ställer oss. Varför just Smulan? Varför just fredagen den 13:e? Det var en olyckshändelse, sånt händer och det får man räkna med i ett bostadsområde. Men sorgen känns inte mindre för det, vi får aldrig tillbaka vår Smulan igen... Idag är tårarna kanske inte lika många, snyftningarna och hulkningarna färre men vi ställer oss frågan VARFÖR??? När de senast mätte hastigheten på vår gata där det är 50 km i timmen så var det på tok för många som körde på tok för fort.
Det som kanske idag gör oss mest illa berörda är just VARFÖR? Varför stannar man inte om man kör på ett husdjur och kontrollerar om det är skadat eller dött? Varför kör man bara vidare? Varför kan man inte flytta katten ur vägbanan och lägga i vägrenen? Varför tar man inte kontakt med ägaren och säger förlåt, jag bara råkade? Vem hade inte förlåtit en sådan handling?
Minns för ett par år sedan när min man Leif råkade köra över en katt vid en enslig gård ett par kilometer utanför Vessigebro. Han stannade, gick fram till gården och ringde på. ” Jag råkade köra på er katt här ute på vägen”. Varvid bonden svarade ” Tack och lov, då har vi en laggårdskatt mindre på gården”. Det handlar om respekt! Respekt för det levande, respekt för en familjemedlem, någon som kanske blir saknad…
Moa fick via en klasskompis i går morse en föraning om vad som komma skulle. När klasskompisen kom till skolan sa han "Är din katt svart med vitt på? då körde vi nog på den på vägen hit! Jag beundrar Moa som då bara vände honom ryggen, teg och höll masken hela skoldagen. När vi väl hemma satt oss till ro i soffan för att berätta för Moa bara skrek hon rakt ut SMULAN!!! Då förstod hon att det hennes vän berättat på morgonen var sant.
Vi vet att kvinnan som körde på Smulan har egna husdjur och kan inte förstå hur hon tänker, hur hon känner. Varför stannade hon inte och tog ansvar för det som faktiskt var en olyckshändelse? Varför knackade hon inte på? Varför har hon ännu inte, 36 timmar senare hört av sig till oss? Är det feghet? rädsla? eller kanske kan hon inte känna empati?
Om vi skulle råka köra på deras hund och bara köra vidare som om inget hänt, skulle det vara helt ok? Om vår dotter skulle säga till deras son att -”Är din hund vit med prickar på? då kanske vi råkade köra över den på väg till skolan. Skulle det vara ok? Skulle aldrig i mitt liv kunna göra så eller leva med en sådan handling men man funderar ju på hur hon resonerade.
Är det kanske så att en katt är mindre värd och därför mindre älskad och saknad?
Ett svart ljus brinner i fönstret även denna kväll
och vi VET att det inte är så!
Jag är inte arg, inte bitter inte ens upprörd,
faktiskt känner jag mig "bara" oerhört sorgsen!
Läste något mycket klokt och tänkvärt på facebook i kväll och det löd:
En indian satt och pratade med sitt barnbarn.
Han sa: ”- I alla människor bor det två vargar som slåss.
Den ene är ond. Det är ilska, fruktan, missunnsamhet, avundsjuka,
sorg, arrogans, självömkan, lögn, överlägsenhet och egoism.
Den andra är god. Det är glädje, fred, kärlek, hopp, lugn, ödmjukhet,
välvilja, empati, sanning och tillit”.
”Vilken varg vinner?”, sa barnet.
”-Den du matar”, sa den gamle mannen...
Så kloka ord!
Vi bearbetar, förlåter, matar den goda vargen och går vidare...
Det som kanske idag gör oss mest illa berörda är just VARFÖR? Varför stannar man inte om man kör på ett husdjur och kontrollerar om det är skadat eller dött? Varför kör man bara vidare? Varför kan man inte flytta katten ur vägbanan och lägga i vägrenen? Varför tar man inte kontakt med ägaren och säger förlåt, jag bara råkade? Vem hade inte förlåtit en sådan handling?
Minns för ett par år sedan när min man Leif råkade köra över en katt vid en enslig gård ett par kilometer utanför Vessigebro. Han stannade, gick fram till gården och ringde på. ” Jag råkade köra på er katt här ute på vägen”. Varvid bonden svarade ” Tack och lov, då har vi en laggårdskatt mindre på gården”. Det handlar om respekt! Respekt för det levande, respekt för en familjemedlem, någon som kanske blir saknad…
Moa fick via en klasskompis i går morse en föraning om vad som komma skulle. När klasskompisen kom till skolan sa han "Är din katt svart med vitt på? då körde vi nog på den på vägen hit! Jag beundrar Moa som då bara vände honom ryggen, teg och höll masken hela skoldagen. När vi väl hemma satt oss till ro i soffan för att berätta för Moa bara skrek hon rakt ut SMULAN!!! Då förstod hon att det hennes vän berättat på morgonen var sant.
Vi vet att kvinnan som körde på Smulan har egna husdjur och kan inte förstå hur hon tänker, hur hon känner. Varför stannade hon inte och tog ansvar för det som faktiskt var en olyckshändelse? Varför knackade hon inte på? Varför har hon ännu inte, 36 timmar senare hört av sig till oss? Är det feghet? rädsla? eller kanske kan hon inte känna empati?
Om vi skulle råka köra på deras hund och bara köra vidare som om inget hänt, skulle det vara helt ok? Om vår dotter skulle säga till deras son att -”Är din hund vit med prickar på? då kanske vi råkade köra över den på väg till skolan. Skulle det vara ok? Skulle aldrig i mitt liv kunna göra så eller leva med en sådan handling men man funderar ju på hur hon resonerade.
Är det kanske så att en katt är mindre värd och därför mindre älskad och saknad?
Ett svart ljus brinner i fönstret även denna kväll
och vi VET att det inte är så!
Jag är inte arg, inte bitter inte ens upprörd,
faktiskt känner jag mig "bara" oerhört sorgsen!
Läste något mycket klokt och tänkvärt på facebook i kväll och det löd:
En indian satt och pratade med sitt barnbarn.
Han sa: ”- I alla människor bor det två vargar som slåss.
Den ene är ond. Det är ilska, fruktan, missunnsamhet, avundsjuka,
sorg, arrogans, självömkan, lögn, överlägsenhet och egoism.
Den andra är god. Det är glädje, fred, kärlek, hopp, lugn, ödmjukhet,
välvilja, empati, sanning och tillit”.
”Vilken varg vinner?”, sa barnet.
”-Den du matar”, sa den gamle mannen...
Så kloka ord!
Vi bearbetar, förlåter, matar den goda vargen och går vidare...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar