Lyckad skridskodebut trots allt...

Pirrigt och stora förväntningar var det i dag inför skolans "skridskodag" i Falkenbergs Ishall. Dottern Moa skulle göra sitt livs premiär på skridskor.

Som ung åkte jag skridskor nästan dagligen hela vintrarna. Ibland på havet utanför Vitabandet, ibland på det gamla stenbrottet i Grötvik men oftast på den av kommunen spolade, belysta och välskötta isbanan strax nedanför huset där jag växte upp. Det var bara till att ta bandspelaren och knalla ner till den upplysta isen efter kvällsmaten också tränade jag mina konståkningsprogram, piruetter och hopp.

Dagen till ära var jag ledig från jobbet, tänk att få en bonusdag med dottern och få vara med om hennes "ispremiär". Ivrig letade jag fram mina gamla skridskor på vinden och packade massäcken för en dag i ishallen. Hade väl inga högre förväntningar om att få återuppleva mina forna skridskodagar efter 25 års paus men kände en barnslig entusiasm. Ett par vingliga varv på isen blev det innan jag snopet tvingades kliva av isen. Man måste ha hjälm sa lärarna, jag som aldrig ägt en hjälm i hela mitt liv. Att barnen bär hjälm tycker jag är självklart men att bli tvingad som vuxen...Överst på ishallens egna regler som så fint prydde väggarna stod det att man bör använa hjälm. Konfliktkänslig som jag är klev jag lydigt av isen och nöjde mig med att leka åskådare på bänken.

Men, inget ont som inte har något gott med sig. Utan min närvaro på isen lekte Moa och hennes kompisar och snarare än vad jag vågat hoppas på åkte hon riktigt bra. Summa summarum, det blev en lyckad skridskodag i Falkenbergs Ishall och vi kommer snart att åka dit igen, Moa med hjälm och jag utan :)