
Det visade sig att hon var tre år äldre än jag, född i Ukraina men hade vuxit upp i Ryska St. Petersburg och befunnit sig i staden under de år jag var där 1991-2003. Hon berättade att hon kände igen sig i mina bilder och allt jag berättat. Hon mins väl tiden då Grand Hotel Europa öppnade och alla de storys som gick på stan. Vi satte oss ner och tog en kopp kaffe och hon berättade att hon hade gästat min restaurang Valhall på Nevskij Prospect flera gånger och t.o.m varit där nyligen vid ett besök i St. Petersburg. Hon berättade även att hon redan då 1995 hade blivit bekant med berättelsen om Svenskan som tog "död mans grepp" på stadens maffiakung. Det som värmde mest var att hon under samtalets gång lyfte på hakan och fick en gnista i ögonen och innan vi skiljdes åt sa hon till mig -"Sedan jag kom till Sverige har jag nästan skämts för min bakgrund och nationallitet men du fick mig att känna mig stolt igen! Det berörde mig och jag kände att det fanns en mening med att jag denna kalla kväll begav mig till byggdegården i Okome för att inför en brokig publik berätta om mina 13 år i Ryssland. Det visade sig att kvinnan bor bara 10 kilometer från Vessigebro så vi bytte telefonnummer och bestämde oss för att träffas snart, titta på foton och minnas. Men det slutade inte där.

Världen är bra liten och ändå har vi alla vår plats i den - det finns en mening med allt! Dessa två oanade mötena har fyllt mig med ny spirande energi och entusiasm. Har fått inspiration som hjälper mig att vidareutveckla min presentation och föredrag. Lika bra att smida medans järnet är varmt - nu ska jag sätta mig och slipa på innehållet i min föreläsning inför nästa uppdrag.
Fantastiskt roligt att läsa din blogg Anna!!! Synd att jag missade föreläsningen i Okome. Nu har jag bara lite hosta kvar.
SvaraRaderaVisst är världen liten och ibland när man minst anar möter man en fantastisk Anna Åxman.
Kram på dig
Kram tillbaka och krya på dig!
SvaraRadera